Jag vet inte hur jag ska börja skriva det här ens. I november 2010 var den första gången jag träffade dig, tack vare Bea. Något jag är oändligt tacksam för. Sen dess har jag både skrattat, skrikit, gråtit, svettats och haft några av de absolut bästa stunderna i mitt liv med dig. Jag har lärt mig så himla oändligt mycket. Jag har fått veta hur allt ska kännas när allt bara är helt perfekt rätt, jag har också fått lära mig innebörden av jävlar anamma och tjurighet. Vitsen av att aldrig ge upp. När folk inte kunnat tro att du faktiskt gått trav 10 år av ditt liv. 

 

Sommaren 2012 var den absolut bästa sommaren i mitt liv. Allt var helt perfekt, från att ha kämpat, kämpat och kämpat i ett och ett halvt år, tills dess att allt bara funkade. Från att så fort jag skänklade dig så försökte du antingen kasta av mig eller hel enkelt sticka iväg, till att kunna trava på långa tyglar i normal arbetstrav. Inget kan beskriva den känsla av lycka och framgång jag känt med dig, inte heller hur mycket jag alltid kommer att älska dig. ♥